I skyltfönstret på Drottninggatan 88, där buddhor och solfjädrar har trängts, är det nu tomt. Byggdammet yr i lokalen och ute på gatan står en påse med sådant som ska slängas.

Butiken China öppnade 1975. Nu har den slagit igen för gott.

– Vi har sålt lokalen, det blir någon typ av kiosk som flyttar in. Efter 50 år orkade jag inte mer, i september fyllde jag 75 och det är dags att ta ledigt, säger Nasir Saifi som har drivit butiken i alla år.

När det väl var dags att tömma hade han tio dagar på sig. Nu återstår lagret på 260 kvadratmeter.

– Det är saker som jag har samlat på mig under alla år. Bara det som stod i butiken fyllde hundra lådor.

Det var hans farbror som köpte lokalen och använde skyltfönstren för att göra reklam för sin butik Pakistanska magasinet, som låg tvärs över gatan. Det var billigare än att annonsera i tidningen. En dag tog den då 24-åriga Nasir över utrymmet.

Patchoulin räddade

Den tidigare ägaren hade drivit en japansk butik och delar av inredningen var kvar. Nasir bytte bara land från var varorna kom ifrån.

– Första åren hade vi pakistanska saker, sedan från Kina. Det bara blev så.

På 80- och 90-talet gick affärerna som bäst, därefter har det varit riktigt tufft i perioder. Prydnadssakerna har inte sålt lika bra som de en gång gjorde.

En produkt har dock alltid varit efterfrågad: Patchoulioljan, en klassisk parfym som är söt och kryddig. Den kommer han att fortsätta att sälja via beställningar i åtminstone några år till. Nasir visar mängden av sms och mejl som trillat in de senaste dagarna från folk som frågar efter oljan.

– Patchoulin räddade mig, säger han.

Även religiösa föremål har sålt bra.

– Först ville alla ha en buddha, sedan Shiva. På slutet var det bara Ganesh. Folk brukade fråga om de hade någon kraft, och jag svarade att ”du ska köpa den om ditt hjärta säger det”. Annars blir det bara en prydnad.

Saknar stammisarna

Ibland, om någon har kommit in och varit ledsen, har han gett personen en liten elefant.

– Jag brukar säga att den är till hjälp. Några har kommit in i efterhand och tackat.

Kunder har kommit från alla möjliga länder och några som inte bor i Stockholm är på besök varje år.

– Man får se hela världen när man jobbar här.

Redan när Mitt i träffade Nasir Saifi 2018 hade han tankar på att lägga ner. Ingen av hans fem söner har varit intresserade av att ta över. Han har heller inte velat lägga över alla bekymmer, med stigande hyror och lagret fullt av saker, på dem.

– De har friare liv. Det är svårt att driva eget. Jag hade inget val, det var bara att fortsätta.

Att han nu har stängt för gott har han inte riktigt kunnat smälta än. En sak är dock säker: Han kommer att sakna stammisarna.

– Det är många som ringer och är ledsna. Jag har även haft så fina grannar som känt mig sedan jag öppnade. Sista dagen kom de förbi med blommor. Det var snällt av dem.